Jag lärde mig sticka av min mormor i 6-årsåldern nångång. Utan mönster förstås för det behövde inte hon. Det första jag minns är en halsduk i resår 2r, 2a. Smart av mormor, tycker jag nu, att lära mig både räta och aviga samtidigt.
Jag lärde mig sedan sticka efter mönster i skolan, med varierande framgång. Tur mamma kunde hjälpa mig när min syslöjdslärare förvirrade mig. Jag tänker speciellt på en grön ylletröja jag stickade i högstadiet, där min masktäthet tydligen inte stämde med mönstret. Syfröken räknade om mönstret och jag stickade en tröja som fortfarande än idag är för stor, trots att jag är nästan dubbelt så stor nu mot då.
Trots detta stickade jag mycket i tonåren, mest tröjor med spetsmönster.
Sedan växte jag upp och flyttade, studerade, blev sambo och jobbade periodvis häcken av mig samt studerade ännu mera. Då hamnade min sticklust i dvala. Ja, det är klart att det blev en och annan raggsocka för att ersätta de som slets ut.
Men 2010 upptäckte jag en mängd stickbloggar och framförallt hittade jag Ravelry.
Vilken lycka! Där fanns en hel värld av inspirerande garn-nördar. Allt detta väckte min slumrande sticklust som nu fyra år senare blommat ut till en verklig passion.
Med Ravelry var jag tvungen att våga ta språnget ut i den engelska stickmönsterdjungeln. Då för fyra år sedan var det mest sock-mönster jag gav mig på. Och jag lärde mig sticka efter engelska mönster, jag lärde mig magic loop, jag lärde mig sticka från tån och upp. Jag utvecklades som stickare och nu känner min sticklust inga gränser längre. Det jag inte kan det lär jag mig, oftast via en video som någon annan stickfantast lagt ut.
Stickandet har kommit att bli min livlina i en alltmer stressande värld. Jag ska inte säga att det är stickandet som håller mig vid liv men det är åtminstone det som håller mig vid sunda vätskor.
Jag har hittat vänner som gillar handarbete lika mycket som jag gör själv. Några av dessa fanns redan bland mina vänner sedan tidigare, en del nära och en del långt borta men jag har också fått nya vänner tack vare stickningen.
Mormors mönsterstickade vantar som jag nästan inte använt i rädsla för att de skulle nötas ut kan jag nu ha med gott samvete. Går de sönder, bortom all räddning, klarar jag av att sticka mig nya. Jag tror mormor är stolt i sin himmel.
Jag lärde mig sedan sticka efter mönster i skolan, med varierande framgång. Tur mamma kunde hjälpa mig när min syslöjdslärare förvirrade mig. Jag tänker speciellt på en grön ylletröja jag stickade i högstadiet, där min masktäthet tydligen inte stämde med mönstret. Syfröken räknade om mönstret och jag stickade en tröja som fortfarande än idag är för stor, trots att jag är nästan dubbelt så stor nu mot då.
Trots detta stickade jag mycket i tonåren, mest tröjor med spetsmönster.
Sedan växte jag upp och flyttade, studerade, blev sambo och jobbade periodvis häcken av mig samt studerade ännu mera. Då hamnade min sticklust i dvala. Ja, det är klart att det blev en och annan raggsocka för att ersätta de som slets ut.
Men 2010 upptäckte jag en mängd stickbloggar och framförallt hittade jag Ravelry.
Vilken lycka! Där fanns en hel värld av inspirerande garn-nördar. Allt detta väckte min slumrande sticklust som nu fyra år senare blommat ut till en verklig passion.
Med Ravelry var jag tvungen att våga ta språnget ut i den engelska stickmönsterdjungeln. Då för fyra år sedan var det mest sock-mönster jag gav mig på. Och jag lärde mig sticka efter engelska mönster, jag lärde mig magic loop, jag lärde mig sticka från tån och upp. Jag utvecklades som stickare och nu känner min sticklust inga gränser längre. Det jag inte kan det lär jag mig, oftast via en video som någon annan stickfantast lagt ut.
Stickandet har kommit att bli min livlina i en alltmer stressande värld. Jag ska inte säga att det är stickandet som håller mig vid liv men det är åtminstone det som håller mig vid sunda vätskor.
Jag har hittat vänner som gillar handarbete lika mycket som jag gör själv. Några av dessa fanns redan bland mina vänner sedan tidigare, en del nära och en del långt borta men jag har också fått nya vänner tack vare stickningen.
Mormors mönsterstickade vantar som jag nästan inte använt i rädsla för att de skulle nötas ut kan jag nu ha med gott samvete. Går de sönder, bortom all räddning, klarar jag av att sticka mig nya. Jag tror mormor är stolt i sin himmel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar